Texter

En liten konstnärsskara borrar idag enträget vidare i den modernistiska bilden och det experimentella utttyckets förmåga till fri känsla.
Marianne Tans motiv breder ut sig på stora pappersytor och vibrerar av poetisk känsla. Naturkänslan är stark, färgerna är soldränkta som på stranden. Man får intrycket av en enda, stark naturupplevelse: en lätt, improviserad formbalett. Men det enkla är skenbart.

Det första intrycket föreslår eventuellt liv på cellnivå eller enklare organiska livsstrukturer. Men här finns också ett andraperspektiv – örnens, som omvandlar mikrokosmos till landskap sedda från hög höjd (ytterligare antytt genom titlar som ”geografi”, ”karta” eller ”vilse”). Detsamma gäller formerna, som också lever ett dubbelliv – minst. Småkvadrater visar sig vara inklistrade pappersbitar. Vegetationsformer består vid närmare anblick av små klotterklumpar. Och så vidare. Eventuellt låter detta som en lek med abstraktioner och konstruktioner, som till exempel en gång Lennart Rodhes geometriska naturstudier. Och visst finns en utgångspunkt i det modernistiska bildbyggets tradition. Men Tan öppnar för ljuset mer än arkitekturen. Här finns ett uppbrott från det disciplinerade, samtidigt som penseln (disciplinerat!) får ljuset att bära tyngden av formklottret; ljuset som motiv i sig. Formmyllret kan hänga som slöjlika gobelänger, men med luftigheten som material. Medan mörkare klottersjok drar mot drömvärld och hjärnans hemliga motsvarighet. Men bedrägligt nog visar sig sjoken vara påklistrade collageklipp och ”fasta” former består av blöta tuschblommor.

En som specifikt arbetade med det odisciplinerade var Henri Michaux, vars teckenmåleri byggde på en mängd eleganta konstnärliga variabler, inklusive meskalinrus. Små upprepade variationer i en bläckplumpig surrealism skapade ett oändligt fantasikosmos.

Normalt ignorerar jag titlar på konstutställningar. Men Tan har precis som alla andra kallat något verk för ”utan titel”. En passande rubrik för hennes måleri – precis som den fransk-belgiske surrealisten – det okontrollerades triumf!, – bildens förmåga till det outtömliga.

(©) ANDERS ENGMAN FEBR 2012