Text: Anders Engman
En liten konstnärsskara borrar idag enträget vidare i den
modernistiska bilden och det experimentella utttyckets
förmåga till fri känsla.
Marianne Tans motiv breder ut sig på stora pappersytor och
vibrerar av poetisk känsla. Naturkänslan är stark, färgerna är
soldränkta som på stranden. Man får intrycket av en enda,
stark naturupplevelse: en lätt, improviserad formbalett. Men
det enkla är skenbart.
Det första intrycket föreslår eventuellt liv på cellnivå eller
enklare organiska livsstrukturer. Men här finns också ett
andraperspektiv – örnens, som omvandlar mikrokosmos till
landskap sedda från hög höjd (ytterligare antytt genom titlar
som ”geografi”, ”karta” eller ”vilse”). Detsamma gäller
formerna, som också lever ett dubbelliv – minst. Småkvadrater
visar sig vara inklistrade pappersbitar. Vegetationsformer
består vid närmare anblick av små klotterklumpar. Och så
vidare. Eventuellt låter detta som en lek med abstraktioner och
konstruktioner, som till exempel en gång Lennart Rodhes
geometriska naturstudier. Och visst finns en utgångspunkt i det
modernistiska bildbyggets tradition. Men Tan öppnar för ljuset
mer än arkitekturen. Här finns ett uppbrott från det
disciplinerade, samtidigt som penseln (disciplinerat!) får ljuset
att bära tyngden av formklottret; ljuset som motiv i sig.
Formmyllret kan hänga som slöjlika gobelänger, men med
luftigheten som material. Medan mörkare klottersjok drar mot
drömvärld och hjärnans hemliga motsvarighet. Men bedrägligt
nog visar sig sjoken vara påklistrade collageklipp och ”fasta”
former består av blöta tuschblommor.
En som specifikt arbetade med det odisciplinerade var Henri
Michaux, vars teckenmåleri byggde på en mängd eleganta
konstnärliga variabler, inklusive meskalinrus. Små upprepade
variationer i en bläckplumpig surrealism skapade ett oändligt
fantasikosmos.
Normalt ignorerar jag titlar på konstutställningar. Men Tan har
precis som alla andra kallat något verk för ”utan titel”. En
passande rubrik för hennes måleri – precis som den franskbelgiske
surrealisten – det okontrollerades triumf!, – bildens
förmåga till det outtömliga.
(©) ANDERS ENGMAN FEBR 2012